Ikväll kände jag att jag ville kika in här på bloggen och skriva av mig lite. För här på eftermiddagen tog mitt batteriet slut, sopslut. Någon liksom bara drog ur proppen, soppa torsk…ja ni fattar. Nu har det varit för mycket intryck och uttryck för Ulle ett tag och jag vet att jag pallar med det några dagar nån vecka, men sen måste jag återhämta mig. Jag kände redan igår kväll när jag skrev här på bloggen att jag skulle behöva ta det lugnt i början av veckan. Tanken var väl ändå att jag kanske skulle ha en aktiv vila som att baka något, läsa tidningar eller kolla på någon serie. Men efter jag slutade jobbet idag har jag inte gjort någonting alls. Jag har legat under en filt och frusit och haft det alldeles tyst omkring mig. Ungdomarna var hem och vände, åt och sen åkte de igen och det blev åter tyst. Lasse jobbar eftermiddag så därav också tystnaden.
Jag tappade upp ett bubbelbad som jag kröp ner i. Höstens första, och där låg jag och lyssnade på regnet som smattrade på fönsterrutan. Det var ljuvligt skönt! Doften från badskummet infiltrerade mitt doftsinne och jag kände hur jag slappnade av i kroppen, muskel för muskel och det varma vattnet fick mig att tina upp.
Nu sitter jag här i soffan, inlindad i en pläd, fötterna på bordet och tända ljus. Jag hör hur det fortfarande regnar där ute i mörkret och jag är så tacksam att jag lyssnade på kroppen när den sade ifrån idag. Hur många gånger har jag inte känt att batteriet har varit nere på rött men ignorerat det och kört vidare. Jag vet att jag har kapacitet till att köra på…ett tag, men sen måste jag ge mig tid att stanna upp och låta mig själv komma ikapp.
Tänk om det kan vara så att jag efter två tidigare utbrändheter äntligen har blivit klokare med åren och på allvar börjat lyssna in mig själv och vad min kropp behöver för att må bra. Att jag har slängt bort duktigheten för att se till mina egna behov. Jaa, jag vill tro det… För om jag ska vara ärlig så skiter jag i vad alla andra tycker och tänker. Jag har bestämt mig för att må mitt bästa i mitt liv. Jag håller hårt i rodret ombord på min egen skuta och vill jag då vara i tystnad och stillhet en regnig oktobertisdag då är jag det.
I morgon återgår jag till livet och bruset igen…
Allt gott!
Ulle