Det har nu gått ett år sedan min hårddisk kraschade och min hjärna slutade fungera. Ett år, kan jag säga full av förtvivlan, gråt och stressutslag de Lux. Men också ett år av självrannsakan, återväxt och en resa från barndom till nutid. Jag känner att det är så...
Det kanske låter konstigt men i återhämtningen från min utmattningen så har jag gjort ett schema hur mina dagar bör se ut. Jag menar bör för alla vet att livet inte är spikrakt. Tro’t eller ej men det pågår ju faktiskt ett liv där ute även om jag just nu är mycket...
Jag sitter i uterummet under en pläd och skriver. Jag hör hur regnet smattrar mot plasttaket och åskan mullrar västerut. Luften känns klar och ren, till och med lite kylig. Jag ser ner på mina prickiga armar och det kliar på hakan och på ena örsnibben, vilket bevisar...
Fasiken, idag är det stressmässigt inte en sån bra dag. Jag känner mig tung i huvudet och det tjuter högre än det brukar i vänsterörat. Vi körde ett tabatapass här på förmiddagen och jag vet inte om det blev för mycket stresspåslag av det. När vi kom hem säger mannen...
Ikväll kände jag att jag ville kika in här på bloggen och skriva av mig lite. För här på eftermiddagen tog mitt batteriet slut, sopslut. Någon liksom bara drog ur proppen, soppa torsk…ja ni fattar. Nu har det varit för mycket intryck och uttryck för Ulle ett tag...
