Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg idag men jag ångrade mig. Jag känner att jag måste få skriva av mig om något som jag hela tiden, konstant krigar emot…stressen. Nu har jag varit borta på semester i en vecka och mått som en drottning. Jag har känt mig lugn och närvarande i både kropp och själ. Tankarna har varit klara och positiva och jag har njutit av livet. Nu var det ju meningen att jag naturligtvis skulle behålla denna sköna känsla av lugn och harmoni även när jag kom hem. Fortsätta med mina promenader, meditera, sänka axlarna och bara andas in…och andas ut.
Men tror ni?? Nej då, idag söndag (jag har varit hemma i en dag!!) är stressnivån på topp igen. Jag har dåligt samvete över att jag inte hann göra mer höst ute i trädgården igår. Att jag inte prioriterade den där cykelturen i det vackra vädret som vi har haft över helgen. Det är redan söndag kväll och jag har inte gjort veckans matlista, målat naglarna eller dammat sovrummet. Jag har dåligt samvete över att jag inte räcker till för alla nära och kära runt omkring mig. Jag har ångest över att en vän eller kanske nu mera fd vän av någon för mig okänd anledning inte svarar när jag ringer. Jag får en klump i magen och blir gråtfärdig när jag ser mina föräldrar börjar bli gamla och självklart är det dåliga samvetet direkt framme och jag önskar jag fanns där mer för dem. Det känns som det är mitt fel att det blir mörkare om kvällarna nu, att polarisarna smälter och att Trump kommer vinna valet i december. När jag kommer ner i mitt stresshål känns det som jag har hela världen på mina axlar och att allt är mitt fel.
Jag måste småle lite för jag hör ju hur tokigt det låter när jag läser det jag har skrivit, men det är ändå min känsla. Hur i hela friden ska jag få bukt på denna stress och ångest. Jag skrev lite här i kväll med min ”klippa och ankare” och hon svarade så bra: ”Skitstress, kan vi inte bara utrota den från jordens yta, poff”. Ja, tänk om det vore så enkelt och tänk så många som skulle må så mycket bättre för jag vet att jag inte är ensam om att känna så här kring stress och oro, det här är något jag delar med många andra.
Något som känns lite positivt är att jag nu i alla fall är medveten om stressen och mina reaktioner kring den. Förut var jag inte det utan bara körde på i ullstrumporna och med axlarna jäms med öronen. Ikväll fick jag tack och lov hejd på stressen något så när i tid. Men tårarna och ångesten hann få ett rejält grepp om mig innan jag tog datorn med mig och kröp upp i sängen för att skriva av mig. Nu känns det som andningen börjar rassla igång igen och hur axlarna börjar krypa nedåt till sitt ursprungsläge. Andas in Ulle…räkna sakta till fem och stilla släpp ut all stress. Det här får jag nog prioritera och jobba lite extra med framöver och jag kommer nog få tillfälle att återkomma och skriva mer om stress, ångest och oro här på bloggen. Hur hanterar ni er stress? Lämna gärna en kommentar.
Allt gott!
Ulle