Jag blir så full i skratt över mig själv. Jag är 46 år och blir lika drop dead-förvånad varje månad jag går in i min PMS-period. Ungefär som om det är ett nytt fenomen varenda jädra gång. Eftersom jag opererade bort livmodern i juni förra året så har jag ju ingen mens och kan hålla koll utifrån datum, jag måste helt enkelt känna efter. (Just den resan kan jag skriva om en annan gång men jag kan säga redan nu att det var det bästa jag har gjort för kära nån så skönt att bli fri från smärta och syndaflod.)
Ni som läser bloggen vet ju att jag har känt mig låg här tidigare i veckan och idag slog det mig, hårt, att mitt mående och min höga stressnivå beror ju självklart på skitperioden i månaden. Jag fattar inte att jag ska bli så påverkad och dippa så enormt varje gång och att jag inte kan förstå orsaken till det. Jag kan vara full av energi och lust till livet och helt plötsligt en dag är det borta, jag blir grå, håglös, trött, gråtmild och skvalar som det värsta spöregnet. Melodramatisk som en amerikansk politiker, sväller som en ballong i kroppen, håret blir extra sprött och risigt, hudsprickorna på hälarna ser sin chans till att ställa till ett smärtsamt helvete. Humörsvängningar som håller halva byn i schack, bubblande ilska i hela kroppen och jag hatar allt och alla. Jag hatar nog mig själv mest.
Så här håller jag på i några dagar tills jag som i dag, kommer på varför jag mår som jag gör. Och jag kan säga att det inte ens är varje gång jag klurar ut att det stavas PMS. Utan jag tror att det är något stort fel på universum och jordens hela befolkning. OMG va knäpp jag är…eller så är jag normal…jag vet inte och det är inte ett bra tillfälle till att fundera över det just nu…
Allt gott från PMS-trollet!
Ulle