Sitter här och dagdrömmer lite efter att ha kommit hem igen efter en promenad i ett magiskt vackert vinterlandskap med strålande sol och gnistrande snö. Jag vet inte om det är för att hjärntröttheten och trycket i huvudet börjar lätta och jag känner att ny energi börjar pumpa runt i mina ådror eller om det är att jag är så fruktansvärt less på pandemin, men helt plötsligt finns det både nya och gamla tankar och drömmar hos mig. Sen kan det ju även kanske bero på åldern. Jag känner mig inte gammal, absolut inte utan kanske äldre eller mer vuxen är den rätta benämningen. Jag menar nu behöver inte mina pojkar mig på samma sätt som tidigare. Jag hade det sista utvecklingssamtalet för min yngste son här i veckan och nästa gång det blir aktuellt fixar han det själv. Jag börjar lämna mammastadiet och med att alltid vilja vara nära och behövd och då kommer frågan…om jag lämnar min titel och tid som mamma på heltid vem är jag då? Jag har haft den här titeln i snart 22 år och jag är absolut inte samma människa som jag var när jag vid 25 års ålder gick in i mammabubblan men samtidigt så vet jag inte heller vilken människa jag är när jag kliver ur den. Jag känner helt enkelt att jag är på väg in i en ny fas i livet för att ta reda på det.
Vad vill jag då göra med min nyfunna liv som kvinna mitt i livet? Är det nu det är dags att göra det stora livsäventyret? Jag har alltid drömt om att åka de Rosa bussarna i Afrika eller tågluffa genom Europa. Eller ska man byta karriär och göra något helt annat, söka nytt jobb, vidareutbilda sig…till kanske arkeolog eller trädgårdsmästare? Sen har jag också drömt om att ha ett litet italienskt eller franskt pensionat i en by ett stenkast från havet. Jag skulle ha en röd cykel med en stor cykelkorg i rotting på styret och varje morgon cykla iväg till marknaden och fylla denna korg med färska frukter och grönsaker. Skämta och flörta lite med slaktaren när han i sitt blodiga förkläde lindar in några biffar i papper som jag ska ha till kvällens middag. Le och vinka mot den gamla damen som sopar framför sin lilla butik som säljer de ljuvligaste lavendeltvålarna. Känna vinden som kommer från havet och med en doft av tång fylla mina lungor när jag trampar förbi en panoramavy av glittrande vatten och med måsar skriande ovanför.
Ja ni hör ju vilka drömmar och funderingar jag har en vanlig februarisöndag här i min fåtölj. Men en sak är då säkert och det är att när den här pandemin är över ska jag återerövra världen och börja leva igen, se och upptäcka saker jag aldrig gjort förut. Både för att jag vill men också för att jag vågar och kan. Jag vill åka till någon storstad, sitta på en uteservering med ett glas bubbel och bara titta på folk som passerar förbi. Fantisera om hur deras liv ser ut och hur de har det möblerat hemma. Jag vill fördriva en söndag på något museum eller konstutställning och efteråt äta en dyr lunch och länge diskutera vad vi har sett för föremål eller konstverk. Jag vill gå på porrklubb. Inte för jag vet var jag hittar en sådan, men det ordnar sig nog, kanske finns i ”gula sidorna”. Jag vill en stjärnklar kväll sitta på ett högt berg tillsammans med en kär vän, dricka vin, lista ut stjärnbilder, berätta hemligheter för varandra och till slut bli ett med himlavalvet.
Jag tror det är viktigt att man följer med i livets olika faser och fortsätter att drömma och vårda dem. Sen tror jag också att alla drömmar inte ska uppfyllas utan stanna vid att bara vara just drömmar. Vad drömmer du om?
Puss & kram
Ulle