Jag har alltid tänkt att när det är dags för mina barn att flytta hemifrån ska jag ta emot det med glädje. Jag ska stå där på bron och med stolthet i hjärtat vinka av dem när de far iväg. Likt en fågelmamma som knuffar ut sina ungar ur boet när hon vet att de är redo att flyga, tror i alla fall att hon vet att de är redo. Eller som när jag lärde min äldsta som att cykla och jag sprang bakom cykeln och höll balansen. När jag kände att han kunde hålla den själv släppte jag pakethållaren och ropade till honom ”Trampa Gustav, trampa! Sikta på postlådan…du fixar det” och så for han iväg och jag stod kvar med en tår i ögat av stolthet. Vill tillägga att vi hade en lång infartsväg till huset på den tiden. Den känslan, skulle jag ha när mina barn flög ut ur boet. Trodde jag…i 20 år.
En sak som jag inte tänkte på för 20 år sedan var att ofta så sammanfaller det här med att barnen flyttar hemifrån i en period när man som kvinna redan genomgår en massa andra förändringar i kroppen som till exempel humörsvängningar, vallningar och torra slemhinnor. Jag menar en period när hormonerna redan innan agerar som de äger ett helt nöjesfält och där anordnar ravepartyn. Och mitt i detta ska man hantera en separation i mammahjärtat.
Jag önskar att jag hade tänkt den tanken för 20 år sedan och inte varit så förbannat övertygad om att jag den dagen jag puttade dem över nästkanten minsann skulle öppna en flaska bubbel och fira min nyvunna frihet som överbliven mamma. I och för sig så det blev det så fast med en annan, lite mer bitter klang i orden ”överbliven mamma” när min för inte alls så längesen cyklande son helt plötsligt träffade kärleken och flyttade till Småland…55 mil bort från mig. Då kan jag säga att mamman inte alls var så stursk som hon hela tiden trott att hon skulle vara. Nu hade Gustav bott själv ett tag innan han bar iväg till en annan landsända men det var ändå i samma stad som mig så jag hade honom nära. Om jag ska vara ärlig så blev jag ett vrak. Jag saknade honom så fruktansvärt mycket. Tårarna rann konstant, jag kunde knappt andas och det kändes som jag hade ett stort svart hål i hjärtat.
Nu när det har gått ett halvår sen han flyttade kan jag ändå ta det med ro. Jag vet att han är lycklig och har det bra och framförallt, jag blev inte någon överbliven mamma. Det visade sig att han fortfarande behöver mig och det är den bästa känslan. Sen har jag ju min yngsta son, snart 18 år, i närheten av mig ett tag till och det känns också bra i mammahjärtat.
Så vad kan jag dra för livslärdom av det här då? Jo, att inte vara så stursk och tro att man inför någon händelse i livet kommer att reagera som man tänker och kanske önskar. Att vara mer ödmjuk inför sig själv. Sen kanske det viktigaste är att tillåta sig att bryta ihop och få vara svag ibland. Känna förståelse och acceptera att både sviktande hormoner och utflugna barn är en del av livet.
Puss & kram”
Ulle