Vi har haft härliga vandringsdagar här i Lofsen. De har till och med innehållit ett hallelujamoment, ni vet en sån där stund man tyvärr inte upplever så ofta, som berör en och man vet att man aldrig kommer att glömma det som sker för det kommer att finnas kvar i hjärteroten.

Det var igår, solen strålande från en klarblå himmel och färgerna och dofterna var magiska. Vi gick upp på Digervålen, en varken tuff eller lång vandring, fast vi gick ett par kilometer extra för vi kom liksom inte på leden som vi hade tänkt. Men det gick bra och vi hittade dit vi skulle så småningom. Jag är lite safe and sound av mig och har stor respekt för fjällvärlden och vill gärna röra mig efter utsatta leder när jag vandrar. Hur som helst så nådde vi toppen och väl där fylldes jag med så mycket syre och tonvis av ny energi. Jag bara stod där, kände mig ”top of the world” och lät blicken vandra runt och sög in hela panoramavyn med andra fjäll- och bergstoppar i bakgrunden, de otroligt vackra höstfärgerna och den söta doften av ljung.

Jag blir alltid så emotionell när jag står inför något storslaget, tårarna rinner och jag känner mig salig, snudd på lite religiös. Det här mina vänner är lisa för själen, ödmjukheten inför naturen och livet. Jag önskar att alla fick uppleva detta! Det behöver inte vara att man reser iväg långt, eller att det måste vara någon krånglig eller svåråtkomlig väg att gå. Bara snöra på er vandringskängorna och ge er ut och upptäck naturens salighet. Naturen läker och vårdar, ger återhämtning och ny energi och framför allt hitta er ett eget hallelujamoment att spara i hjärteroten.

Sen måste jag erkänna att även om det är härligt med naturupplevelser så är ändå det bästa med det hela, den medhavda matsäcken. Vi hade så kraftiga vindar där uppe på toppen så vi valde att gå ner igen innan vi skruvade av korken på termosen. Det var så att kinderna fladdrade och kaffet hade hunnit kallna, trots solsken, innan det nådde muggen. Men väl nere vid trädgränsen igen hittade vi ett vindskydd där vi satte oss. Kaffe, goda smörgåsar, kokta ägg med kaviar och så lite sött till påtåren. Vattenflaskor är också viktiga att ha med sig för det är riktigt obehagligt att gå en längre sträcka utan att kunna dricka något. Och när man blir törstig, så man känner törst har man redan tappat 30 procent av ens kapacitet. Det är något jag har läst för längesen och jag vet inte om det stämmer men jag brukar tänka på det varje gång vi ska ut och vandra, eller cykla för den delen och fyller alltid flaskorna och tar med.

Det blev en naturupplevelse även idag och självklart så var ryggsäcken med en god matsäck packad. Idag med gav vi oss iväg upp till Flatruet cirka 10 mil från Lofsen. Det är ett lågfjäll som ligger mellan Mittådalen och Ljungdalen och är för mig en magisk plats. Jag kan inte riktigt beskriva varför, om det kan vara för att det är så platt och du har milsvid utsikt med fjälltoppar åt alla håll. Idag fanns även många renar här och de var inte alls särskilt rädda av sig. De ger intrycket av att det är vi som besöker deras betesmarker och deras land vilket betyder att det är vi som inkräktar och ska flytta på oss när vi kommer körandes efter vägen eller gående efter leder. En ren stod mitt på vägen och skrapade grus med klöven. Han ignorerade oss totalt så till slut var vi helt enkelt tvungna att med krypfart köra runt honom. Men det är trevliga djur och jag blir alltid så glad när jag får se några renar, eller höra deras bjällror som vissa av dem har runt halsen.

Nu väntas ett par dagar med lite sämre väder så nu blir det stugmys för hela slanten. Jag har tänkt passa på att baka lite så vi får se om resultatet av det hamnar här på bloggen framöver.

Allt gott!

Ulle