Fasiken, idag är det stressmässigt inte en sån bra dag. Jag känner mig tung i huvudet och det tjuter högre än det brukar i vänsterörat. Vi körde ett tabatapass här på förmiddagen och jag vet inte om det blev för mycket stresspåslag av det. När vi kom hem säger mannen lugnt att han tänker tvätta en maskin och om jag ville ha något med i den skulle jag lägga fram det. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och börja gråta. Tur nog är han sansad och håller om mig tills jag slappnar av. I min värld var jag trött efter passet och bara ville sätta mig en stund och vila, och inte alls börja på med någon tvätt. Det hela slutade med att jag både hämtade smutstvätt, duschade och gjorde en smoothie innan jag satte mig ner. Inte så jättebra kanske.
Eller så har jag helt enkelt inte har skött mig de senaste dagarna. I fredags och igår mådde jag så bra och kände att nu kanske det hade vänt. Jag gjorde ingenting som jag tyckte stressade mig utan tog allt i min takt. I fredags blev det en tripp till Köpis för lite uträttningar och en kopp kaffe och en semla. Jag var trött i huvudet när jag kom hem men jag kände mig nöjd att jag hade fixat det. I går hade vi ett fantastiskt vinterväder så då blev det en långpromenad och jag bara njöt av solsken och gnistrande snö. Igår kväll var vi bjudna till mina föräldrar då pappa ville bjuda på hans berömda viltfärsbiffar. De hade dukat med rejäla avstånd och förberett så coronasäkert det bara gick. Det blev en mycket trevlig kväll och det var så mysigt och att få äta tillsammans och bara sitta och prata. Något som är sällsynt nu i dessa dagar. Jag saknar verkligen att umgås med dem så måtte den här skitepidemin släppa greppet om oss snart.
Ja så nu resten av söndagen kommer jag hålla mig i stillhet under en pläd, skriva lite och låta hjärnan landa igen. Jag känner mig ledsen och frustrerad och så sjukt trött på att känna mig pigg och full av energi i kroppen medan hjärnan har satt upp en stor skylt ”UR FUNKTION”.
Jag trodde verkligen att jag var på banan. Att jag var redo att återvända till livet och att jag kunde lägga den här dikeskörningen bakom mig. Men nu vet jag inte…