Jag sitter i uterummet under en pläd och skriver. Jag hör hur regnet smattrar mot plasttaket och åskan mullrar västerut. Luften känns klar och ren, till och med lite kylig. Jag ser ner på mina prickiga armar och det kliar på hakan och på ena örsnibben, vilket bevisar att det finns röda utslag även där nu. Stressen har bitit ett rejält grepp om mig och jag får fler och fler fysiska åkommor. Tydligen behöver kroppen skrika högre för att jag ska höra och börja lyssna.
Vid dagens samtal säger min terapeut Björn att om jag tidigare har brutit ett ben så har jag nu brutit båda. Det går på något vis in i mig…att nu Ulle är det allvar. Jag har även nattens sömnlöshet i minnet där jag sista gången såg på klockan och den visade några minuter över tre. Jag hade precis varit upp och tagit en tablett mot pollenallergi och hoppats på att den skulle lindra den värsta klådan. Det gjorde den. Det kändes som om huden kokade där mot lakanet men efter en stund stillade det sig lite och även om hettan fortfarande brände över hela kroppen kunde jag somna en stund. Troligen ytterligare tecken på stress och hur utmattad din hjärna egentligen är förkunnade Björn och jag fällde en tår. Vi fortsätter vår sittning och jag får fylla i ett vetenskapligt test som Karolinska använder sig av och som visar om, och hur, utmattad jag egentligen är. Jag får väldigt höga poäng, 11 mer än förra gången och jag fäller ytterligare en tår.
Från och med nu är det total vila som gäller uppmanar Björn strängt och förmanande. Jag får bara göra en sak per dag och jag måste vila både före och efter. Jag behöver hela tiden känna in hjärnan och blir den det minsta trött måste jag avbryta och vila. Köra bil och träffa väninnor är alldeles för krävande just nu och gör mer skada än nytta. Som sagt total vila… Jag suckar och känner hur bröstkorgen vrids om där under alla prickar. Det är allvar nu Ulle hör jag mig själv tänka…det är allvar nu.
Jag måste erkänna att jag har haft svårt att acceptera min situation, forcerat den och gärna agerat struts ett antal gånger. Det är på något vis svårt att se det på mig att jag är så ”sjuk” i min utmattning som jag är. Jag har energi i kroppen, ganska solbränd och nyfriserad i håret. Jag är uppe tidigt om mornarna, kör min yoga och äter min nyttiga frukost Jag har hållit livet rullandes och samtidigt bland allt detta försökt att läka min hjärntrötthet. Jag har helt enkelt inte förstått vad ordet vila innebär för mig nu och att ödmjukt låta tiden vara min bästa vän…tills idag.
Det känns på något vis befriande att sitta här i uterummet, skriva av mig och låta mina tårar trilla över mina kinder likt regnet utanför sköljer över marken. Jag hämtar styrka i regnet, i naturen och jag känner så tydligt att jag vill ta mig ur detta. Jag vill reparera min trasiga hjärna med kärlek och värme. Jag ska låta den vila! Jag lovar att den ska få läka och återhämta sig i den takt den behöver. För det är allvar nu Ulle…allvar.
Ta hand om er!
Puss & kram
Ulle