Det har nu gått ett år sedan min hårddisk kraschade och min hjärna slutade fungera. Ett år, kan jag säga full av förtvivlan, gråt och stressutslag de Lux. Men också ett år av självrannsakan, återväxt och en resa från barndom till nutid. Jag känner att det är så viktigt att ta mig tid att se tillbaka till det här året och då inte för att älta det som har varit utan för att förstå hur långt jag idag egentligen har kommit. I början var allt nattsvart och samtidigt så levde jag i en djup förnekelse inför det som hade skett och forcerade mig tillbaka. Jag vägrade se och acceptera läget och det resulterade så klart i en ny kollaps. Den här gången sade även kroppen ifrån och presenterade mig en nässelfeber som hette duga. Det blev en sommar som bestod av tre starka kortisonbehandlingar, en borttappad hjärna, total vila och klåda från helvetet.
Under sensommaren och hösten började jag trevande på att arbetsträna och det kändes som en befrielse även om det inte var utan hinder. Men jag kände ändå att jag var på rätt spår och även om jag körde i diket emellanåt så blev jag starkare och starkare för varje vecka som gick. En viktig milstolpe var när jag kunde sätta ihop en handlingsnota igen. Något som var helt otänkbart när det var som värst i min hjärndimma. Eller när jag åter kom ihåg koden till betalkortet utan att behöva kika på lappen i plånboken.
Idag jobbar jag heltid igen och det var ett otroligt viktigt steg för mig, att få avsluta sjukskrivningen och få känna mig hel och frisk igen. Men som en klok kollega sa till mig: ”Kom ihåg nu, bara för att du börjar jobba heltid betyder det inte att du är frisk”. Det var något i den meningen som fastnade hos mig och det var precis vad jag behövde höra. Så klart hon hade rätt! Bara för att jag nu är friskskriven och går upp till att jobba 100 % så innebär det inte att min hjärna är 100 % igen. Det här kommer att ta tid och det är faktiskt nu som arbetet börjar med att hitta en hållbar vardag där jag klarar av och håller för de utmaningar livet bjuder på, både privat och på jobbet.
Så nu när jag dikeskör, för det händer nu med även fast jag jobbar 100 % och är friskskriven så tillåter jag mig att se tillbaka till det här året och med vördnad inför mig själv inte freaka ur och få panik. Utan att sitta lugnt kvar i båten och låta kropp och knopp landa och återhämta sig. Jag vet att jag kommer upp ur diket igen och det går mycket fortare om jag inte forcerar något utan fortsätter med mina ”må bra”-rutiner som att skriva i min tacksamhetsbok, meditera och träna regelbundet. Och kanske det viktigaste av allt…att verkligen lyssna på de signaler jag sänder ut och ge mig själv det jag behöver.
Puss & Kram
Ulle